Jag är sjuk och ska inte till skolan på hela veckan, jag har ONT, o - n - t  i halsen, jag kommer komma jätte mycket efter i skolan. Jag vet att jag inte klarade matte provet i måndags, men hoppas fortfarande att jag gjorde de, jag kommer få tillbaka min basbok i matte, som har typ 10 sidor och den vanliga har säkert 300 sidor. Jag skäms över att jag inte kan bättre, men jag vet att de är okej ändå . Jag känner på mig att jag kommer fortsätta skriva de här klagoinlägget ett bra tag till, men de känns skönt, som att en liten bit av det onda kan släppa, som jag tagit ett nytt steg i livet, kanske inte stort men bättre än att stå kvar på millimeter'n,

snytpaus

Det är kallt ute nu, hur vet jag det som ligger inne och är sjuk ? Jo, jag var passade på och hämta lite coola ute på ballkongen, och tro mig de va iskallt, folk säger att det snöade idag. Men jag sov då , medans alla andra farsinerades av snön, nu ringde jocke, han vela att jag skulle va med honom, jag vela det också, kl är 18.22 och jag ligger inne under filten med ett cola glas och massvis med tabletter och annat onödigt skit som man egentligen bara kastar pengar i sjön på, tex min nässpray då : Nasoment, töntigt namn , 163 kr tog dem för den och man kan bara ta den två gånger perr dag. Jag funderar på att sätta lösenord på min blogg, så jag kan skriva av mig totalt, jo. Fast egentligen tänkte jag bara skriva detta inlägg och sedan låta min blogg vila i frid, men jag älskar att skriva, jag fick VG på uppsatsen ju, jag vet att jag är bra på det. När jag säger till någon i klassen att jag är bra, då skrattar de bara, för jag ska framstå som '' de olydiga '' jaja, de är deras syn om mig och jag låter folk alltid ha sina åsikter, trotts att jag oftast inte bryr mig om de, jag är en ganska vrång person som alltid vill ha rätt. Ja , jag erkäner det, men vem vill inte ha rätt liksom ? Jag tror faktiskt jag är ganska osäker i mig själv också, fast kanske inte. Ja vet inte för jag har letat mig själv så länge, ja vet inte om jag har hittat mig själv än, 
hur lång tid kan det ta egentligen, en sak jag erkännt förut men sedan ångrat mig och skämts över är min sexuella läggning, bisexuell, om någon pratar illa om homosexuella osv, säger jag alltid emot, enligt mig har alla lika stor rätt i sammhället, om jag dras till tjejer äv väl de inget någon kan tycka dåligt om mig för. 
Jag va med tre killkompisar två av dem pussades och den tredje tyckte det var jätte äckligt, trotts att det bara var på skoj, jag tyckte det var fint, det sa jag även, vi kallar den tredje Olle, Olle sa då till mig något i stil med : Visst om de hade vart tjejer de är naturligt men killar är bögigt! Det är så fel sagt, så bara för att jag pussar en tjej är jag lebb menar ni , och en kille som pussar en annan är bög. Har du pussat din mamma eller pappa någon gång ? BÖG/LEBB!?!?!?! Nja, inte precis, det har ingenting med sin sexuella läggning att göra , man kan visa kärlek genom pussar osv osv. Min pappa tycker det är en sjukdom att vara homosexuell, dock har jag inte vågat emot det efter han då antagligen skulle få veta att jag är bisexuell, (som jag tror och nästan vet att jag är) så jag höll väl med med lite skamm i blicken.
Jadu jag säger då det,
jag tror jag måste sova lite nu. filosofera & skriva gör jag lite hellre, för jag finner liksom insperation i allt. Min gammelfarfar var författare, något som går i generna kanske, jag skulle vela läsa en bok han skrev, Faxeholmen hette den, men ja tror den försvann där någon gång under tiden mamma och pappa lämnade varandra. Lite synd eftersom vi alla fick en varsin bok där han hade skrivit en hälsning till oss, han har gått bort nu. Lika så hans fru, ja vet vems tur är här nest, eller nja, egentligen gör ja inte det.
Men döden, vad fan är de? Jag är inte rädd för den, men borde jag kanske det? Alla tror på något, jag tror på ödet. Andra tror på gud. Ja,då undrar ni vad ödet är, det är ödet att jag ska skriva detta, det är ödet att jag är sjuk, jag tror man ska lära sig något utav det , eller att de är bra för något. Det är vad jag tror, när jag var nära vän med josse berjade jag tro på ödet, vi trodde på det tillsammans, jag saknar henne ibland , det var en vänskap som liksom hade allt, fast ändå inte tillräckligt, jag tycker det att om man älskar någon ricktigt mycket finner man tid, vi fann den aldrig, ibörjan grät jag ofta över detta, jag vet att tårar inte hjälper alls, men jag har svårt att hålla dem inne, men inte när de gäller döden, jag skrattade när min kanin hade dött, sen grät jag i smyg, jag skrattade på begravningen av Eskil, med pappa, jag grät inte efter de. Va bara lite nere, jag skrattade när min pappa sa att farfar hade canser , senare på kvällen grät jag. Under tiden jah skrivit detta har en glas coola gått åt, inte ett helt, men jag antar att de lär gå åt de också . Jag har mycket att skriva om, nyss skulle jag sova lite, men nä, som sagt, ödet.. Ja tror aldrig någonsin någon kommer läsa hela detta inlägget. Men de gör inget, om någon gör det, så är det ödet,.
här avslutar jag för dagen.

jag har ännu
inte glömt
natten

då du slet
loss stjärnorna

och slängde dem
i en slarvig hög
framför dej
på marken

trampade på dem
stampade på dem

för att sedan
plocka upp flisorna
i din hand

och säga

ibland måste
man döda
natthimlen

för att få
morgon